Det har varit en lång resa.
Jag har lärt mig mer under det här året i USA än vad man kan tänka sig.
Om det märks vet jag inte. Jag hoppas det.
Kommer som sagt att börja en ny blogg, men kommer nog inte att skriva lika mycket på den.
Jag hoppas att du har haft minst lika kul att läsa det jag skrivit som jag har haft att skriva den.
Vill även tacka extremt mycket för dom som följt bloggen, det betyder mycket. Tack!
Om du har gillat min blogg kommer du säkert att uppskatta dom här med:
http://www.vadeau.blogspot.com/
http://www.alltjaginte.blogspot.com/
The End.
http://livinglifeepic.blogspot.com/
måndag 1 juni 2009
London-Stockholm.
Det var mörkt på flygplanet. Det var natt. Jag sov inte ett dugg under hela flighten. Var inte heller trött så det kvittade.
Ett antal timmar senare kom jag till Heahrow. Jag såg inte norskan igen men jag var ju på egen hand nu.
Det var lite bråttom kände jag eftersom att planet hade varit lite försenat.
Men jag kom i tid. Stod i kö skitlänge för att jag behövde röntgas och grejer.
Hörde lite folk som pratade svenska vid gaten och det var ju lite coolt, men jag var för trött för att bry mig.
Gick på planet. Vi lyfte. Alltid lika cool känsla. Fjärde och sista gången jag skulle göra det i min rad av flighter.
Somnade ganska på en gång.
Missade frukost för att jag sov men frågade snällt så fick jag det.
Somnade igen. Sköööööönt.
Sen var jag framme, i Sverige.
Gick ut på samma ställe vi hade gått in när vi skulle till New York. Ingen större skillnad.
Tänkte nästan skrika ut något då jag kom ut, typ "I made it! I fucking made it!", eller "Sweden. Here I come, here I come..." Allt låter coolare om man säger samma sak två gånger i rad.
Kom in i landet för att jag visade mitt pass. Jag har aldrig fattat dom grejerna, men jag gör som samhället säger åt mig att göra. Så läge det inte är "hoppa ner för en klippa" eller "joina armén".
Hämtade upp mina väskor från rullbandet och var väldigt glad att alla var där säkert. Nu kunde jag ta det lugnt.
Gick mellow ut genom portarna och förväntade starkt att föräldrarna och bror skulle vara där. Det var dom. Som tur var. Dom hade filmkamera och grejer vilket var lite töntigt eller nåt, kommer kanske att uppskatta det i framtiden.
Åkte sen hem och hade trevligt.
The End 0.1
Ett antal timmar senare kom jag till Heahrow. Jag såg inte norskan igen men jag var ju på egen hand nu.
Det var lite bråttom kände jag eftersom att planet hade varit lite försenat.
Men jag kom i tid. Stod i kö skitlänge för att jag behövde röntgas och grejer.
Hörde lite folk som pratade svenska vid gaten och det var ju lite coolt, men jag var för trött för att bry mig.
Gick på planet. Vi lyfte. Alltid lika cool känsla. Fjärde och sista gången jag skulle göra det i min rad av flighter.
Somnade ganska på en gång.
Missade frukost för att jag sov men frågade snällt så fick jag det.
Somnade igen. Sköööööönt.
Sen var jag framme, i Sverige.
Gick ut på samma ställe vi hade gått in när vi skulle till New York. Ingen större skillnad.
Tänkte nästan skrika ut något då jag kom ut, typ "I made it! I fucking made it!", eller "Sweden. Here I come, here I come..." Allt låter coolare om man säger samma sak två gånger i rad.
Kom in i landet för att jag visade mitt pass. Jag har aldrig fattat dom grejerna, men jag gör som samhället säger åt mig att göra. Så läge det inte är "hoppa ner för en klippa" eller "joina armén".
Hämtade upp mina väskor från rullbandet och var väldigt glad att alla var där säkert. Nu kunde jag ta det lugnt.
Gick mellow ut genom portarna och förväntade starkt att föräldrarna och bror skulle vara där. Det var dom. Som tur var. Dom hade filmkamera och grejer vilket var lite töntigt eller nåt, kommer kanske att uppskatta det i framtiden.
Åkte sen hem och hade trevligt.
The End 0.1
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)