Dag 8; Mixed emotions part 1

Jag vaknade upp tre timmar senare efter pizza night, klockan var då fem på morgonen. Jag borstade tänderna, men duschade inte... Jag kommer ändå bli äcklig på planet, tänkte jag.

Jag gick ut till resten av gruppen och vi gick tillsammans till bussen... Jag fick min biljett kollad av busschauffören och allt stämde, jag blev en aning lättad...
Jag satte mig på bussen och efter ett tag blev det så bekvämt att jag ville stanna på bussen och skita i resten av dagen. Men just då skulle hälften av alla gå av inklusive mig. Jag sa hej då till dom som jag ville, och kramade Pontus lätt, han skulle åka vidare till en annan terminal.
Jag fick mina väskor avlastade av KM och busschauffören och allt var än så länge i sin ordning...
Vi gick in för att få väskorna incheckade, och det var mycket folk.

Först så ställde sig Phillp, Johan, Edoardo, en tjej från Sverige, några norskor och jag, oss i fel kö, så då sa KM att vi skulle byta kö... Jaja, vi hade all tid i världen på oss att checka in väskorna.
Så vi ställde oss i rätt kö och kom sakta men säkert framåt.
Alla ledarna hade sagt åt oss att inte ha en för tungt packad väska, och det hade jag inte, men det hade däremot Phillip... Plus att han hade sin nya elefantpiñata-skateboard med sig som handbagage...
Min väska var inte överpackad, så allt gick smidigare än jag trodde, jag fick min biljett och mina väskor blev incheckade.

Gruppen ställde sig åt sidan i väntan på Philip...Lol
Han kom tillslut. Jag sa hej då till KM och fick ett kort som blev så här:
Jag sa hej då till t.ex. Judas, och norskorna, sen var det två vägar som skilde oss åt, en till vänster och en till höger. Jag, Johan, tjejen från Sverige och Phillip tog av åt vänster... Edoardo, som jag under dom senare dagarna fått bra kontakt med, vet jag inte vilken väg han tog...
Vi kom till säkerhetskontrollen och dom la märke till mina extremt vita skor som jag hade bytt ut mot mina luffar-style Converse.
Jag tror att jag ville göra ett bra intryck hos min host family med att inte ha utslitna skor...
Could you take off your shoes, please?, sa säkerhetskvinnan.
Sure thing, baby, sa jag inte, utan tog lydigt av mina skor.
Jag följde med för att se vad hon gjorde med dom, hon drog med en liten lapp på insidan av skon, och jag antar att hon letade efter koka-(eller hero-)inspår. Anyway, jag var clean, för något sånt skulle jag aldrig göra...
Tjejen från Sverige fick också gå åt sidan för att hon hade en vattenflaska med sig...

Vi kom in på terminalen, och satte oss för att döda tid...Jag kunde inte sova, jag var för spänd och för orolig om något skulle gå fel. Jag hade knappt några nummer till någon av ledarna, och om jag skulle ringa till tanten i Nebraska så var klockan två på natten, och jag kan dessutom inte hantera en telefonkiosk med alla jävla riktnummer.

Efter ett tag skulle Johan gå till sin terminal. Alla kramade honom, och han gick iväg mot sin resa i livet...
Jag, tjejen och Phillip gick sen mot vår terminal och mot planet till Chicago vi väntade, på att klockan skulle bli 8.05 och vi kunde boarda planet, först gick tjejen iväg på toaletten, och efter det gick Phililp, typ fem minuter innan innan vi kunde boarda.
Dom hade redan börjat ropa upp rader på planet, och min var sen, jag väntade till han hade kommit tillbaka och då gick jag på plandet.
Så fort jag kom på planet och satte jag mig ner, långt bakom både phillip och tjejen, och så somnade jag. Jag är en sån person som gärna vill vara med om lyftningen av planet. Men den här gången så har jag bara ett minne av att jag blinkade till, och såg att vi hade lyft.

Jag sov under hela flighten till Chicago och det var väldigt skönt, jag brukar aldrig sova när jag flyger.
Jag vaknade precis när vi skulle landa, och försökte hitta tjejen och Phillip. Jag såg båda gå av planet innan mig. Dom kommer väl vänta på mig antar jag... Men när jag gick av planet hittade jag dom inte, och nu var det one in a million att jag skulle hitta nån av dom... Jag tittade på en monitor, filght till Omaha, allt såg bra ut.
Jag gick vidare och brydde mig inte så mycket om att jag var i Chicago, jag ville mest bara komma till min gate så att jag kunde slappna av...
Och vem ser jag på vägen dit om inte Edoardo?
Jag gick fram till honom och började prata med honom, jag sa lycka till, och var glad att jag träffade honom där, för han såg mer förvirrad ut än var jag var... Han gav mig sin e-mail och jag gick vidare...
Det tog ungefär 40 sekunder innan jag mötte Phillip på flygplatsen också, jag blev glad, för jag hade inte fått chansen att säga hej då till honom. Tjejen stod i en kö till Starbucks.
Jag och Philip köpte varsin smoothie, han tog med smakerna banan och choklad. Jag tog med hallon och ananas. Hur dom gjorde smoothiesarna var rätt coolt, för dom fyllde hälften av muggen med igridenserna, och resten med mjukglass..Yummy till det altså...

Vi gick tillsammans till tjejens gate, eftersom hennes plan åkte före våra. Vi sa hej då. Och nu var jag och Philip ensamma i Chicago. vi gick en lång väg tills vi kom till en korsning, en till vänster och en till höger...
Jag sa hejdå till Philip och vi kramades. Ännu en gång gick jag åt vänster och han åt höger.

Jag gick till en gate där det stod;omaha. Jag gjorde mig säker på att det var rätt gate eftersom att det inte stod på biljetten vilken gate det var. you're all set, sa tjejen.
Thanks baby, sa jag inte den här gången heller...

Jag satte mig ner och lyssnade på musik och tittade på vilka personer som åkte till Nebraska, det var mest hillbillys och tjocka tanter i byxdresser... Jag ville verkligen inte åka...

Lite senare satt jag på planet, som var det minsta planet jag någonsin suttit på, men som tur var fick jag fönsterplats... Jag önskade att saker inte gått så smidigt, att typ ett problem uppstått eller nåt...

Planet lyfte och jag kunde lyssna på musik och jag fick en coca-cola.
Jag ville sova meh jag kunde inte. För spänd.

Flygplanet stannade och jag gick av.

Nu var jag i Nebraska, helt ensam.

Jag gick ner till terminalen och plockade upp min väska. Nu hade jag allt, mitt liv i två resväskor och en STS-ryggsäck.

Nu var det bara vänta och se om någon skulle hämta upp mig och ta mig till sin host son...