Dag 8; Mixed emotions part 2

Jag satt ensam med mina väskor på en bänk som Omahas flygplats hade att erbjuda, och lyssnade på smooth jazz/80-tals hissmusik. Jag hatar saxofoner som misshandlas på det sättet, och dålig musik gjorde inte min situation bättre...
Jag gick till en telefonkiosk för att utmana mina kunskaper med den. Nej då, jag skulle ringa till min hostmom, eftersom att klockan var tio minuter efter min upphämtningstid, och jag började bli svagt orolig.
Jag matade apparaten med några quarters som den första gången bara svalde. Vad fan då? Kan saker gå sämre nu, eller?

Jag försökte igen...
-Hello?, sa ett vad jag misstänkte var ett barns röst. Jag tänkte. Jag kan inte säga har du din mamma där för det funkade liksom inte...
-Do you have an adult I can speak with there?
-Yeah, sa hon trött och ropade efter "grandmother" i bakgrunden. -Who is this?, frågade flickan sen.
- This is Fred.
-It's Fred, sa flickan till sin far/mormor.
-Hello, sa min hostmom.
-Hi, I'm in Omaha now.
-Okey. Someone will come and pick you up.
-Do you know when?
-They should be there at any minute.
-I landed in Omaha, not Sioux city, remember? Jag ville bara veta att allt var rätt och att hon visste det.
- Yeah I know, you just need to have patience and someone will pick you up.
Men WTF. Jag vill inte vänta, jag är skittrött , jag hade väntat mig ett välkomnade på flygplatsen inte att dom skulle komma efter mig! Och vem skulle hämta upp mig?
-Who will pick me up?
-Well, my daughter and her husband will pick you up, but they had some more students on the way to pick up.
Men vad fan... Är jag den sista som dom plockar upp?
What do they look like? För inte fan hade jag någon aning om det, när jag hade tittat på alla som gick in, och omkring på flygplatsen.
-Well, she's kinda limpy-looking and he's kinda large...

Okej, det hjälper inget, tack, inte vet jag vad limpy-looking betyder, och alla i USA är väl "large".

-She has a t-shirt too, hördes flickan i bakrunden.
-Yeah, she has a t-shirt with letters too. She has an STS-t-shirt.
Okej. Tack. Hej då.
Jag la på, jag orkade inte prata mer, jag var grymt trött. Jag gick och satte mig på samma ställe som sist och satte på mig mina Kosslurar, och drog igång i-Poden.

Welcome to the Jungle spelades. Jag blev glad att den spelades och hoppade över låtar som var dåliga, för det gjorde att jag tänkte på min situation istället och fick klumpar i halsen.
Om det fanns något bot mot halsklumpar så ville jag ha det.
Jag hade det svårt att se att min tid i USA skulle bli kul och givande. Men jag bet ihop. Som den man jag är.....

Låten Patience, av Guns n' Roses, spelades och jag fler klumpar i halsen för att jag tänkte på vad tanten hade sagt,-You just need to have patience.

Det hade nu gått en timme sen samtalet, och jag hade gett upp allt hopp. Förutom att jag kunde börja ett eget liv i Nebraska, Alla mina prylar låg ju i väskorna.
Jag är så naiv ;P

"Laguna Sunrise" av Black Sabbath spelades. Det är en enormt lugn låt och jag slappnade av.

Det kom in en kvinna genom svängdörrarna, som hade en gammal vit STS t-shirt, och inte den nya, gula verisionen.
ANYWAY, jag var räddad. Hon kom fram till mig, pratande i mobil och log åt mig.
Hon la snabbt på och sa;
-I'm terrible sorry Fred.
PHEW. 1) Hon kunde mitt namn 2) hon visste att hon var sen och var ledsen för det. OTROLIGT lättad.

-It's okay, I've only waited an hour...LOL.
-I'm terrible sorry.
Jag höjde handen och vinkade åt Benz som gick förbi. BENZ?! I Nebraska? One in a Millon baby, One in a Million...
-Oh, you know Benz?
-Yeah, we were at the same New York-prep course.
-Okey, sa hon, och vi gick ut till en bil som väntade på oss där.
Jag hade totalt skitit i att fråga om vad hon hette, jag var bara glad att hon hade kommit.
Vi lastade på mina väskor en stor bil. Jag hoppade in i bakre bakstätet, för att i raden framför mig satt två tjejer.
-My name is Fayette, sa kvinnan, I'm your area representative, and these are my two host children, and this is my husband.
Tanten hade rätt, han var ganska large.
Tjejerna tittade knappt på mig. Den ena tjejen från Kina, satt insnöad i sin dator och skrev på kinesiska, det var rätt imponerande. Den andra tjejen kom från Norge och verkade rätt trött.

Benz kom tillbaka från sitt besök på toaletten eller vad han hade gjort och vi åkte iväg.

-I'm very sorry that you had to wait. It's the first time this has happned. I haven't been late to any student in ten years.
Okej, men någon gång måste vara den första, tänkte jag.
-I first thought you were going to land in Sioux city, but your ticet got changed.
Nu föll det mesta på plats. KM hade bytt min biljett så att det skulle bli närmare att åka till min nya familj... dåligt gjort...
-I'm gonna make sure that STS knows about this, som they know to the next time..
Oops...Anyway, det kändes bra att hon hade varit med STS i tio år, och hade egna "barn", jag var glad att hon var min områdesrepresentant.

-First we're gonna eat something, and then we're gonna pick up another boy from France, okay?
Are you guys hungry? Do you perfer anywhere to eat?

Jag... Var inte hungrig, jag fördrog ingenstans att äta... Jag kände inget just då.

Vi drog in på Burger King, jag åt en double cheese burger, och ville ha ett meal, men fick bara coca-cola till det. Jävla dag.

Det var meningen att vi skulle till ett mall efter att vi ätit, men det hann vi inte, för att vi skulle plocka upp den franska killen.
Vi åkte tillbaka till Omaha airport som jag trodde var en annan flygplats...hrm...jaja.
Fayette gick av för att det skulle gå fort att hämta upp honom..och hennes man som inte var pratartypen utan mumlartypen, körde runt i cirklar runt flygplatsen.
Om man hade gjort så i Sverige så hade man väl fått böter för att man bidrog till växthuseffekten.
Anyway, var jag kissnödig, det var typ det första jag riktigt känt något sen jag sist var kissnödig...
Jag ville nästan inte säga att jag behövde gå till toaletten dels för han var mumlar typen och large vilket gjorde honom lite läskig.
Jag tänkte på vad jag kunde använda för fraser; jag kunde ju inte skrika ut I NEED TO PEE!!!.

Vi stannade dock efter typ tio varv runt flygplatsen och då sa jag, I have to go to the toliet.

Jag gick, och det var grymt skönt. Det var min höjdpunkt på dagen hittils.

Stay tuned, folks... Kommentera gärna.

Dag 8; Mixed emotions part 1

Jag vaknade upp tre timmar senare efter pizza night, klockan var då fem på morgonen. Jag borstade tänderna, men duschade inte... Jag kommer ändå bli äcklig på planet, tänkte jag.

Jag gick ut till resten av gruppen och vi gick tillsammans till bussen... Jag fick min biljett kollad av busschauffören och allt stämde, jag blev en aning lättad...
Jag satte mig på bussen och efter ett tag blev det så bekvämt att jag ville stanna på bussen och skita i resten av dagen. Men just då skulle hälften av alla gå av inklusive mig. Jag sa hej då till dom som jag ville, och kramade Pontus lätt, han skulle åka vidare till en annan terminal.
Jag fick mina väskor avlastade av KM och busschauffören och allt var än så länge i sin ordning...
Vi gick in för att få väskorna incheckade, och det var mycket folk.

Först så ställde sig Phillp, Johan, Edoardo, en tjej från Sverige, några norskor och jag, oss i fel kö, så då sa KM att vi skulle byta kö... Jaja, vi hade all tid i världen på oss att checka in väskorna.
Så vi ställde oss i rätt kö och kom sakta men säkert framåt.
Alla ledarna hade sagt åt oss att inte ha en för tungt packad väska, och det hade jag inte, men det hade däremot Phillip... Plus att han hade sin nya elefantpiñata-skateboard med sig som handbagage...
Min väska var inte överpackad, så allt gick smidigare än jag trodde, jag fick min biljett och mina väskor blev incheckade.

Gruppen ställde sig åt sidan i väntan på Philip...Lol
Han kom tillslut. Jag sa hej då till KM och fick ett kort som blev så här:
Jag sa hej då till t.ex. Judas, och norskorna, sen var det två vägar som skilde oss åt, en till vänster och en till höger. Jag, Johan, tjejen från Sverige och Phillip tog av åt vänster... Edoardo, som jag under dom senare dagarna fått bra kontakt med, vet jag inte vilken väg han tog...
Vi kom till säkerhetskontrollen och dom la märke till mina extremt vita skor som jag hade bytt ut mot mina luffar-style Converse.
Jag tror att jag ville göra ett bra intryck hos min host family med att inte ha utslitna skor...
Could you take off your shoes, please?, sa säkerhetskvinnan.
Sure thing, baby, sa jag inte, utan tog lydigt av mina skor.
Jag följde med för att se vad hon gjorde med dom, hon drog med en liten lapp på insidan av skon, och jag antar att hon letade efter koka-(eller hero-)inspår. Anyway, jag var clean, för något sånt skulle jag aldrig göra...
Tjejen från Sverige fick också gå åt sidan för att hon hade en vattenflaska med sig...

Vi kom in på terminalen, och satte oss för att döda tid...Jag kunde inte sova, jag var för spänd och för orolig om något skulle gå fel. Jag hade knappt några nummer till någon av ledarna, och om jag skulle ringa till tanten i Nebraska så var klockan två på natten, och jag kan dessutom inte hantera en telefonkiosk med alla jävla riktnummer.

Efter ett tag skulle Johan gå till sin terminal. Alla kramade honom, och han gick iväg mot sin resa i livet...
Jag, tjejen och Phillip gick sen mot vår terminal och mot planet till Chicago vi väntade, på att klockan skulle bli 8.05 och vi kunde boarda planet, först gick tjejen iväg på toaletten, och efter det gick Phililp, typ fem minuter innan innan vi kunde boarda.
Dom hade redan börjat ropa upp rader på planet, och min var sen, jag väntade till han hade kommit tillbaka och då gick jag på plandet.
Så fort jag kom på planet och satte jag mig ner, långt bakom både phillip och tjejen, och så somnade jag. Jag är en sån person som gärna vill vara med om lyftningen av planet. Men den här gången så har jag bara ett minne av att jag blinkade till, och såg att vi hade lyft.

Jag sov under hela flighten till Chicago och det var väldigt skönt, jag brukar aldrig sova när jag flyger.
Jag vaknade precis när vi skulle landa, och försökte hitta tjejen och Phillip. Jag såg båda gå av planet innan mig. Dom kommer väl vänta på mig antar jag... Men när jag gick av planet hittade jag dom inte, och nu var det one in a million att jag skulle hitta nån av dom... Jag tittade på en monitor, filght till Omaha, allt såg bra ut.
Jag gick vidare och brydde mig inte så mycket om att jag var i Chicago, jag ville mest bara komma till min gate så att jag kunde slappna av...
Och vem ser jag på vägen dit om inte Edoardo?
Jag gick fram till honom och började prata med honom, jag sa lycka till, och var glad att jag träffade honom där, för han såg mer förvirrad ut än var jag var... Han gav mig sin e-mail och jag gick vidare...
Det tog ungefär 40 sekunder innan jag mötte Phillip på flygplatsen också, jag blev glad, för jag hade inte fått chansen att säga hej då till honom. Tjejen stod i en kö till Starbucks.
Jag och Philip köpte varsin smoothie, han tog med smakerna banan och choklad. Jag tog med hallon och ananas. Hur dom gjorde smoothiesarna var rätt coolt, för dom fyllde hälften av muggen med igridenserna, och resten med mjukglass..Yummy till det altså...

Vi gick tillsammans till tjejens gate, eftersom hennes plan åkte före våra. Vi sa hej då. Och nu var jag och Philip ensamma i Chicago. vi gick en lång väg tills vi kom till en korsning, en till vänster och en till höger...
Jag sa hejdå till Philip och vi kramades. Ännu en gång gick jag åt vänster och han åt höger.

Jag gick till en gate där det stod;omaha. Jag gjorde mig säker på att det var rätt gate eftersom att det inte stod på biljetten vilken gate det var. you're all set, sa tjejen.
Thanks baby, sa jag inte den här gången heller...

Jag satte mig ner och lyssnade på musik och tittade på vilka personer som åkte till Nebraska, det var mest hillbillys och tjocka tanter i byxdresser... Jag ville verkligen inte åka...

Lite senare satt jag på planet, som var det minsta planet jag någonsin suttit på, men som tur var fick jag fönsterplats... Jag önskade att saker inte gått så smidigt, att typ ett problem uppstått eller nåt...

Planet lyfte och jag kunde lyssna på musik och jag fick en coca-cola.
Jag ville sova meh jag kunde inte. För spänd.

Flygplanet stannade och jag gick av.

Nu var jag i Nebraska, helt ensam.

Jag gick ner till terminalen och plockade upp min väska. Nu hade jag allt, mitt liv i två resväskor och en STS-ryggsäck.

Nu var det bara vänta och se om någon skulle hämta upp mig och ta mig till sin host son...

Dag 7; Leftovers

Nu skriver jag om saker som hände den här dagen, men också saker som jag glömt att skriva om under New York-resan.

Jag vaknade och åt frukost, våfflor med sirap, bacon, scrambled eggs, vattenmeloner, jordnötssmörmacka och friut loops.
Yummy.

Efter frukost gick vi till McMurray Hall för att lyssna på en kille som skulle hålla tal om Amerika; allt från engelsmännen till 9/11.
Han var oerhört bra på att tala, han tog bra exempel och visade saker med hjälp av oss som var där... Jag tänkte fortfarande mest på min nya host family, men han gjorde så att jag glömde bort det mesta.

Nu var det dags för oss att hålla våra tal i våra grupper. Jag snackade om Ahlgrens bilar, och det gick väl sådär, det mesta blev osammanhängande och det är ju så löjligt att bli nervös inför 15 personer som man säkert inte kommer att träffa någon mer gång.
Johan höll tal om hur det var att vara lång (tro't eller ej, men han var längre än mig)
Phillip håll tal om Rasberry Caves (hallongrottor).
Edoardo håll tal om pasta (såklart, nej men vi hade sagt på skoj att han skulle hålla tal om det för att han var italienare). Lol.

Andra ämnen gruppen pratade om;
Korfball (holländsk knasig sport)
Skolbalen
OS
Dykning
Så kommer jag inte håg något mer.

Alla i the BIMP's fick utvärderingar av veckan av Brandon och när det var min tur frångade om jag fått en host family. Ja, sa jag men så berättade jag om min inställning till det.
-Well, if you've got any problems, just e-mail me since I almost come from there. (Han var uppväxt i Kansas). Sen frågade han mig hur jag tyckte att veckan veckan hade varit.
Jag sa att den hade varit bra och att alla mot slutet hade blivit riktigt bra vänner.
-Well, I think so too. And the reason that I think everyone has come along so good, and have had such a fun time is beacuse of you.
-Oh, thank you. Jag vet inte om han sa så till alla, och jag ville inte ta reda på det heller, men det värmde verkligen i hjärtat när han sa det...

Vi åt lunch, och det var första gången i hela mitt liv som jag åt en Peanut Butter Jelly-sandwich. Det var helt okej, men jag undrar vem som kom på den iden...

Det var först meningen att vi skulle till Long Island för att bada, men det tillät inte vädret, så vi åkte till Roosevelt Field Mall istället. Det är det största köpcentret i hela staten New York och det åttonde största i USA. Anyway, det var inte så kul, jag tänkte fortfarande på när jag ska måla keramik med tanten...

Vi åkte tillbaka till SUNI Maritime och fick lite free time.
Jag började packa väskan, och sen övade vi på vår show som vi skulle ha senare mot kvällen.
Både Johan och han som jag gick omkring på Heathrow med, hade gitarr med sig, vilket gjorde att vårt Backstreet Boysframträande blev ännu bättre. Nu kan jag sjunga hela "I want it that way".
Tjejerna i vår grupp skulle vara Spice Girls och imitera ledarna som en introduktion.
Vi hade bara övat på vårt framträdande och när vi sen hade showen fick vi för första gången se hur det blev.

Vi gick till McMurray Hall för att göra vår show, och vi var först med att börja.
Det började med introduktionen, sen kom Spice Girls som mimade till "Wannabe" och satte KM i en stol på scenen och dansade för honom, allt för att roffa åt oss poäng.
Sen var det vi, Backstreet Boys, alla hade solglasögon och var lite lätt uppklädda som dom är.

Sen var det dom andra grupperna, som var mycket sämre, tyckte vi, en av grupperna, jag tror att det var The rabbits, hade snott vår ide totalt, dom hade ett Backstreet Boys-medley... Jävla idioter...
USN's uppträdande kan man se på YouTube; http://uk.youtube.com/watch?v=y3PY0l98m2U

Sen började "Pizza -Night" med typ tjugo enorma pizzor som femtio personer skulle dela på...
Alla tjejerna tyckte att dom smakade äckligt, så då försvann mer än hälften av alla som skulle
äta...
Vi satte oss på balkongen till McMurray Hall och jag åt väl typ fem pizza slices, mosvarande kanske fem Billys panpizza. Sen ville jag spy...
Johan och Phillip utmanade Pontus och en kille som hette Oscar på en "äta en hel pizza före det andra laget gör det"-tävling, det var kul att se på.

Sen blev det mörkt och vi drog oss in och då var det prissutdelning av lagen, The Rabbits vann showen, men det var bara att ledarna ville vara snälla. Jag tror alla i det laget fick en medalj från shoppen på campuset... USN vann för att dom hade mest extrapoäng... Men det var ju inte det som räknades.
Och på första plats, med mest poäng i STS Olympics var, The Bimps med 9420 poäng.Alla i vårt lag fick varsin tandborste... Can you see the irony?
Diplom gavs till alla också... Mitt namn ropades upp, jag tog emot min tandborste och diplom.
Benz tog lite lätt på mig, och jag tror han försökte säga, bra gjort!

Sen började discot, det var typ tio personer på dansgolvet, så ledarna hade gått till sovrummen för att hämta upp alla...
Jag var otroligt trött, och tänkte fortfarande på min nya hostmom.
Jag gick ut och satte mig på balkongen vid asiaterna, mittemot mig satt en tjej som vars "amerikanska namn" var Sue. Hon tittade på mig och kunde inte sluta skratta... Kom ihåg Sue till senare...
Jag blev förolämpad att hon skrattade åt mig, men jag kunde inte låta bli att le, jag gick in igen och lite mer folk hade kommit och en DJ också... Men efter ett tag var folkmassan halverad och jag gick tillbaka till rummet...
Där satt det folk lite överallt på golvet och snackade, och det var en skön stämmning över alla, och man märkte att det var sista kvällen. Vi lyssnade på "The Apatizer" som Pontus hade donerat pengar till för att få, dåligt gjort...Oscar la upp USN's show-video på YouTube som du kan se i början av inlägget. Klockan drog sig mot två och jag gick till mitt och Edoardos rum och la mig... Det kändes konstigt att jag om tio timmar skulle träffa min hostmom, som jag säkert inte skulle gilla...

Dag 6; Föreläsningar.

Idag hände det inte så mycket, så då kan jag dra mitt skämt, som jag tänkt dra så fort jag fick reda på att jag skulle till Nebraska.

http://www.southparkstudios.com/clips/150953

Det kan ta lite tid med tanke på all reklam men var tålmodig.

Japp, min bild var alltså inte så... Japp...
Anyway, idag så ändrades min inställning till det mesta.

Dagen började med frukost, sen var det free time ett tag tills vi skulle ha lektioner.
På min free time försökte jag ringa min host family.

Jag tog alla mina quarters och gick till en telefonkiosk föra att försöka ringa. Jag hatar att ringa folk. Speciellt den här gången.
Jag var tvungen att ringa riktnummer, extranummer för att det var till Nebraska, sen var det typ fel så jag fick ringa igen. En ton kom fram. jag började svettas för att telefonkiosken var extremt liten, gjord av trä, och inomhus...

-Hello?
-Hi, this is Fred.
-Who is this?
-Fred, your host child (kändes extremt fel att säga det)
-Oh, you must be one of the exchange students. (WTF, tänkte jag. One of... är det flera, eller, kommer vi bo i ett kolektiv hos en gammal tant som inte ger oss mat, tankarna var många.
-Yeah, I just called, to call I guess...
(Lång svettig tystnad...)
-Okey..., sa hon
-I'm landing in Nebraska on Sunday, 12.30?, so that you can pick me up.
-Okey.
(Lång svettig tystnad...)
-Do you know were I'm landing?
-Souix City.
-No, I think my ticket got changed, I'm landig in Omaha. (KM hade ändrat biljetten).
-Okey I'll make sure someone will pick you up... (Okej, hon kommer inte hämta mig, är hon för gammal för att köra eller?).
-Okey, bye. (Jag gav henne alla tiderna för att vara extra säker).

Det kändes inte sämre, men det kändes lite osäkert med "One of the students".

Anyway, jag gick vidare för att få viktiga lektioner till livet i Amerika.

Nu skulle alla ledare snacka om ett varsitt ämne som var viktigt att kunna hos host familyn och i skolan.
Sanna började i vår grupp att prata om pengar och vad dimes, quarters och bucks var, det var ganska bra att kunna, jag vet fortfarande inte vad en dime är, jag slänger mest upp 100$ när jag ska betala.

Sen kom KM, som jag tyckte hade det bästa ämnet, och han kunde verkligen tala. Han snackade om hemlängtan, vilket jag redan hade, han berättade om att han hade bott nära kanadensiska gränsen i ett hus som var lika stort som vårt klassrum, vilket var väldigt litet.
Han hade däremot skaffat massa kompisar och var mer hemma hos dom än hos sin familj.
Och så sa han massa andra smarta grejer.

Brandon kom sen in och pratade on skolan och vanliga regler, typ kläder, beteende, etc.

Miranda hade varit utbytesstudent också och snackade om STS regler och amerikansk lag.

När jag gick därifrån kändes det lite bättre.
Vi fick en "läxa" att vi skulle hålla ett förberett tal om vad dom helst. Jag valde att snacka om Ahlgrens bilar.

Lunch.

Efter alla hade ätit, skulle vi sätta ihop vår show. Vi hade några pissiga förslag innan, som till slut slutade med att we were Gonna PARTY LIKE IT'S THE 90'S.

Jag, Edoardo, Philip, Johan och en av killarna som jag gick omkring på Heathrow, skulle spela upp Backstreet boys-låten "I want it that way".
Vi lärde oss den ganska fort så vi kunde leka resten av tiden.
Jag hade ingen aning om vad resten av gruppen gjorde, men på nåt sätt skulle vi knyta det samman.

Middag.

Sen var McMurray Hall som gällde, där skulle vi köra ett Pop Quiz.

Vi vann, men är man bäst så är man.

Dag 5; SoHo.

Idag åkte vi till South of Houston Street, kort och gott SoHo.

Jag vaknade klockan och gick till cafeterian, jag slog mig ner vid Serial 5, fast han som jag inte kommer ihåg vad han hette var utbytt mot Edoardo.
Pontus berättade att han delade rum med en av de fyra thailändarna, hans "amerikanska namn" (som alla asiaterna hade) var Benz. Pontus berättare om att hans väckarklocka hade en sjuk Nintendoliknade melodi. Han sa också att han hade spelat in när Benz hade legat och snarkat... Anyway, kom ihåg Benz till senare.

I cafeterian fick vi en matpåse, och sen gick vi till busstationen på campuset och åkte iväg i två separata bussar (inte skolbussar, utan mer som turistbussar).
I bussen kom KM fram till mig och sa; Fred, I have some papers about your host family later.
Jag blev spänd och extremt glad.

Vi åkte igenom Harlem, som var ett ganska coolt område, mycket svarta människor och många stora höghus. Vi fick lite historia om området, och vi fick sitta ganska länge (en timme) på bussen innan vi kom till vår destination; Central Park.


I Central Park skulle vi se Yoko Onos konstverk "Imagine", men först gick vi till en rätt cool fontän för att typ ta lite kort, och eftersom alla ville ha ett kort blev det så här; Lägg märke till alla kameror på hans högra hand.
-You had some papers for me, KM?
-Yes Fred, this is the information on your host family.
-Okey. Thank you, jag öppnade upp pappret.
-I'm going to see if I can change your e-ticet.
-Okey, jag var chockad över vad som stod på pappret.
-Does everything look Ok?
-Yeah, ljög jag och gick bort ett tag.

Jag skummade igenom pappret många gånger. Ungefär så här stod det.
Världmammans yrke: Retired caretaker (okej, tänkte jag, hon är gammal eftersom att hon är retired, eller? Vad betyder retired? Vad betyder Caretaker? Det var mycket som gick runt i huvudet. Det stod inget om värdpappans yrke, vad betydde det? Kommer jag bo hos en gammal tant i Nebraska? Jag gick längre ner på pappret.
Family inresets, (det här är sant);Cheramics, china painting, cooking and baking, playing cards, reading...WTF is going on? Stämmde nåt av mina intressen in på det?
NEJ.
Jag tänkte att jag skulle sitta hos tanten och göra keramik som vi sen skulle måla, en gammal farfarsklocka skulle tick-tacka i bakgrunden, och jag skulle öppna munnen och precis säga nåt, men ångrade mig... Skitkul.
Jaja, på alla lektionerna vi haft så hade vi gått igenom alla steg från först dagen hos familjen till vad som skulle hända resten av tiden. Så jag höll huvudet högt, bröt inte ihop och ville byta familj utan bet ihop som en riktig man och fortsatte att gå med gruppen. Vi gick till Imagine-verket som såg ut så här:
Hela tiden tänkte jag att mitt utbytesår var förstört om circa tre månader och att jag skulle åka hem då... Vi tog hursomhelst bussen vidare och stannade vid en Victoria Secretaffär. The Serial 5 gick i grupp, men utan Edoardo och han som jag nu kommer ihåg vad han hette, eller vad vi döpte honom till för att han inte ville gå med oss längre och därför förådde oss, han hette Judas. Så vi var egentligen Serial 4, Jag, Pontus, Johan och Phillip.

Vi gick omkring lite grann först för att kolla läget i SoHo och det var SJUKT VARMT, som tur var fanns det som sagt AC i alla affärerna.
Vi gick in i en quicksilveraffär och Phillip ville köpa en skateboard, för första gången någonsin han ens skulle åka skateboad. Pontus köpte också en, dom skulle sätta ihop dom i affären och det skulle ta en halvtimme så jag och Johan gick till en JL-affär (svenskar som vi är).
Vi kom in och tittade på lite kläder. Johan ville ha en skjorta som det stod Johan på. Han frågade en kille (som så väldigt fashionabel ut)
-Do you like this shirt?
-Yeah, It's badass.
-You know, my name is Johan, -this is a swedish store you know?
What's your name?, frågade mannen som inte hörde.
Johan, sa han med svensk dialekt och pekade på skjortan.
Oh, Johaan, that's what i thought it was, that's badass, I'm gonna say Johan (med svensk dialekt) now.

Han köpte skjortan och vi gick tillbaka till Quicksilveraffären, för att dom andra hade inte mött oss i JL-affären.

Pontus hade valt en klassisk piñata och Phillip valde en elefantpiñta på undersidan av brädan.

Vi gick vidare i SoHo och i gick in i ett antal affärer som sålde t'shirts och skor och spelade mest hiphop.
Vi käkade den medhavda matpåsen, det var en macka, pretzels, vatten, och ett äpple...
...Sen gick vi till McDonalds, jag köpte inget, jag låg ganska lågt den här dagen, med tanke på min nya (inte host family utan) hostmom... eller old lady...

Jag köpte däremot en I love NY t-shirt. 9.99$

Mot slutet så började det bli riktigt varmt och molnen drog ihop sig rejält. Vi gick in i en hipp affär som sålde coola t-shirts och allmänna pop-grejer.

Sen märkte vi att klockan hade blivit så att vi hade fem minuter på oss att gå tillbaka till de andra. Vi hade däremot ingen aning om var vi var i SoHo.
Vi sprang ut och såg på en gång STS ryggsäckar lysa gult direkt till höger om oss. Vilken jävla tur vi hade.

Vi åkte tillbaka till SUNY Maritime och på bussen tittade jag igenom pappret igen, vem vet? Det här kanske kan fungera?

Dag 4; American Sports

Okej, idag hände inte så mycket, vi käkade frukost, jag satte mig vid ledarna (som pratade engelska med varandra, som dom alltid gjorde). Både Brandon och KM skulle bli tandläkare så det var ämnet. Då blev jag påmind att köpa en tandborste (finally), så efter frukosten gick jag till shoppen i cafeteriahuset och köpte den billigaste tandborsten och ett batteri till min väckarklocka.
När jag kom tillbaka till sovrummet borstade jag tänderna länge väldigt länge...

Hursomhelst så hade vi "lektioner" där jag inte kommer ihåg vad vi snackade om, Brandon sa däremot att vi skulle ta med oss strumpor till nästa grej vi skulle göra, ju längre desto bättre.
Vi möttes utanför där vi sovrummen, och gick sen vidare till baseballfältet som fanns där(!).
Vi blev uppdelade i två grupper, och jag skulle börja med att spela Amerikansk football.
Min grupp gick till en liten gräsplätt och delades där upp oss i två lag. KM och Miranda skulle visa oss hur man spelade och sa åt oss att stoppa strumporna i vardera sida om midjan. Om man blev av med en strumpa så hade man blivit tacklad. Jag ska inte berätta mer om hur reglerna i football funkar för att dom kan jag inte och man blir bara uttråkad om jag ens försöker, men jag tyckte det var bra att vi fick känslan av om hur det fungerar.

Efter det gick vi till baseballfältet och provade på det. Som brännboll, fast lite mer komplicerat, jag fick reda på att spelet kan fortsätta i flera dagar... Och att en Amerikansk footballmatch oftast håller på fyra till fem timmar... Kadetter som spelar football
Baseballfält

Klockan 18.00 käkade vi typ nån kycklingmacka i cafeterian.
Sen var vi på rummen mest resten av kvällen tills The BIMPS-gruppen skulle till McMurray Hall. Där så skulle vi diskutera om hur vi skulle lägga upp vår show som vi skulle ha i slutet av veckan.
Alla var dock skittrötta så vi valde att gå och lägga oss i stället.

Dagens citat; Time is money, Benjamin Franklin. Han lyckades ju, han är på 100 dollarseldarna.

Dag 3; Time Square och Manhattan boat criuse.

Vi vaknade tidigt, idag skulle alla ha på sig sin röda STS-t-shirt. Vi åt snabbt frukost och gick direkt till skolbussen som skulle åka till Time Square. Tyvärr är skolbussar i USA skitsmå när man väl kommer in i dom. Det var väldigt trångt och lite benutrymme, men det är väl meningen att men ska få plats tre kindergartenungar på varje säte, men vi fick bara plats med två personer. Men femtio elever var bra gjort ändå.
Hursomhelst så åkte vi över Throgs Neck Bridge och vidare till Manhattan.
På Manhattan, utanför Planet Hollywood sa ledarna att vi skulle ses där om två timmar, så vi hade tid på oss att gå omkring på Time Square ett tag.
Redan innan hade vi delat upp oss i grupper, asiaterna (som jag glömt nämna ens var med i New York) gick med varandra och jag gick med Johan och Phillip eftersom att jag kände dom mest, med oss gick också en som hette Pontus och en kille som jag inte alls kommer ihåg vad han hette. Vi bildade gruppen Serial 5. Rätt så badass tycker jag.
Om jag inte hade gått med dom så hade jag säkert gått med Edoardo och Francesco, den andra italienska snubben, men det gjorde jag helst inte eftersom att Edoardo var påträngande och deras engelska var lite halvtafflig.
Anyway, Phillip en hiphoppare så därför började vi med att gå in i såna affärer… Jag brydde mig inte så mycket, jag ville mest ta kort, och ta in känslan av det riktiga New York.

I dom flesta affärerna på Manhattan så spelade dom hög ny rock och hiphop, och i alla affärerna blev det iskallt p.g.a. AC och så fort man gick ut blev det skitvarmt, och överhuvudtaget är alla i USA extremt trevliga, dom sa 'excuse me' så fort dom gick förbi någon.

Vi gick in i quicksilveraffären och där kom tjejerna som jobbade där fram och sa; Yo, STS, wasup? och så började dom krama oss. En svart kille gjorde high 5 och sa wusup?, jag tittade upp på honom (eftersom han var längre än mig) och min engelska var dålig i det läget så jag sa väl
-Ajm fajn tank jou.
Jag kände mig väldigt välkommen men inget där var min stil så jag köpte inget och vi gick vidare, och när vi lämnade butiken skrek dom; STS STS, STS. Väldigt skumt...

Sen gick The Serial 5 till Levi’s affären, ingen skulle köpa nåt, försen vi var på väg ut från därifrån, då sa jag att jag ville prova ett par jeans, jag hade hittat ett par som jag trodde skulle passa men dom var för korta i midjan när jag provade dom, då bytte jag och tog nog ett par helt radom, dom köpte jag, 59.50. Billigt värre.

Vi gick vidare till Bubba Gump Shrimp co. (!) Jag knöt mina skor, och tittade på byxorna jag köpt att det var helt fel storlek, jag sa, jag måste byta dom här, så jag gjorde det, och vi gick vidare.

Vi gick till Planet Hollywood och mötte dom andra, vi gick in fick en kort beskrivning om vad Planet Hollywood var för något, fick en rabattkupong, och gick upp en våning, där fick vi välja på en redan förvald meny på vad vi ville ha.
Jag valde cheese burgare, och till det fick vi Pepsi, som dom kom med och fyllde på.
Det var extremt mycket is i tillbringaren och jag satt längst ute på bordskanten så jag fick först, och därför all is…
Kul…

Japp, efter det gick The Serial 5 vidare till olika ställen som jag bara kommer namedroppa:
Apple store
Rockefeller center
Disney store
Lacosteaffär
En liten elektronikaffär
M&m’s -köpte en tuff t-shirt där
Gucciaffär
McDonald's-köpte en äcklig vaniljkaffe med mer is än i min Pepsi...
Toys'R'us
Olika Tv-kanalers affärer i samma byggnad.
Längs Broadway
NBA store
Skoaffär
Central park

Central park är trevligt men det jag tycker är roligast är att det finns ekorrar där.


Efter Central Park så var det dags att möta de andra på samma ställe igen. Så vi gick till Planet Hollywood.

På vägen dit hände knasiga saker. Först så kom två, gangstrappers som erbjöd oss brända skivor som dom gjort själva, en hade ett omslag och hette ‘The Appatizer”.
So what’s your name?, frågade en av dom mig.
Fred, sa jag och han skrev sitt eget namn på skivan.
Jag tog båda skivorna och la i min väska.
Now, you can make a donation, if you want, do you have any money?
Klart jag inte vill göra en donation, jag kan ta pisskivorna gratis och gå, men jag såg att dom andra som också håll på att bli lurade tog upp sina pengar.
Do you have any money?
Jag tog upp plånboken och låsades som om att jag inte hade några, och som tur var skulle vi gå just då.
Sorry, I don't have any money, sa jag och gav tillbaka skivorna.
Vi gick därifrån, och Pontus var 5 dollar fattigare.

Sen mötte vi en uteliggare, som började med att säga; I'm not asking for your money.
Yeah, right. Han bad om en eller två dollarsh så Serial 5 hostade upp lite pengar åt honom, jag hade bara change så han fick väl 70 cent kanske.
Han hade ett anteckningsblock och rena kläder, så jag antog att han inte var en fejkluffare...

Anyway, vi mötte dom andra och så gick vi iväg direkt, Edoardo hade köpt ett par Ray Ban i Bob Dylans stil, så att han såg ut som en riktig italiensk glassare.
Vi började gå mot båten som skulle ta oss runt Manhattan och då började det duggregna. Vi stannade vi Dunkin' Donuts och fick en påse med "mat". Det började regna.
Jag fortsatte med gruppen och vissa köpte paraplyn på vägen, onödig utgift tänkte jag och ställde mig under Brandons paraply med fyra andra.
Vi kom under en byggnadsställningoch då började det spöregna.

Vi kom sen till båten och jag blev muddrad. Dom öppnade min väska; Haven't got any booze there? No?, you're Ok.
...Jaja, jag gick på båten och öppnade min Dunkin'-påse, Där låg en halv submacka med skinka, tomat, salad, ost och lök. Fy fan vad jag hatar lök, så det fillade jag bort. I påsen fanns det en burk pepsi och en chipspåse. Yummy.

Eftersom att en bild säger mer än tusen ord så visar jag nu bara bilder.



Det var alltså väldigt vackert, och jag är extremt glad att ledarna fixade att vi kunde se Manhattan på kvällen på det sättet, för jag tror inte att jag som turist skulle göra på det sättet. På båten lättade stämningen av alla extremt och alla var nu kompisar på riktigt.
Efter båtturen åkte vi buss hem till campuset.
Jag hittade inte en enda grocery store eller liknande på hela Time Squareområdet, och kunde därför inte köpa någon tandborste.

Mysigt värre...

Dag 2; STS Olympics.

Well, well, in New York, The Big Apple, The City That Never Sleeps, Bronx, SUNY Maritime.

Jag vaknade klockan 8 och gick till cafeterian för att äta frukost jag satte mig vid samma gäng som gårdagen.
Till frukost åt jag hash (pyttipanna) amerikanska pannkakor och äggröra, yum yum yum.
Sen gick jag tillbaka till mitt och Edoardos rum för att duscha, som tur var så fick man en handduk på colleget eftersom att min väska fortfarande var låst så hade jag ju ingen egen.
Jag duschade (med bara vatten) och sen fick vi en rundtur runt campuset (stället där vi var på).

Efter rundturen kom vi till McMurray Hall som var en stor byggnad på campuset.
Hur som helst där inne så presenterade sig våra ledare sig själva.
Det var fyra ledare Sanna, Brandon, KM och Miranda. Vi indelade i grupper, och eftersom att jag knappt kände någon så gjorde det inte något med vilka jag kom med, däremot var det problem med ledarna som jag inte ville ha.
Sanna pratade utmärkt engelska, med hade en jobbig brittisk accent, bra om man är i Storbritannien, inte i USA.

Brandon var född i Kansas, USA, men hade bott i Sverige i typ sju år, han verkade väldigt trevlig.

Miranda använde samma ord två gånger i varje mening, och avslutade varje mening med att gå upp ljusare med rösten, lite kul i början men jobbigt.

KM var ingen ledare för “eleverna”, han sa does not istället doesn’t.

Men jag ska fan inte gnälla, alla var väldigt trevliga och snälla, och det var tack vare dom som planerade resan och gjorde så bra.
Jag kom i alla fall i Brandons grupp (yes!).

Efter gruppindelningen gick grupperna till varsitt klassrum som låg i ett annat hus, i klassrummet så var det skitvarmt eftersom att det inte fanns någon AC. Det var däremot väldigt mulet utomhus så Brandon öppnade ett fönster för att få sval luft in. Lite senare så började det regna lätt, och ännu lite efter det så spöregnade det extremt mycket, sånt regn som bara finns mitt ute på havet typ. Och efter det så började det att hagla.

I klassen så snackade Brandon om olika byggnader och monument i New York.
Det var rätt givande men mest eftersom att han var bra som lärare och kunde språket.

Efter det var det rast och jag och två andra som hette Johan och Phillip (båda svenskar) gick ut i ösregnet/haglet. Vi gick till cafeterian och käkade lunch, men då satte jag mig vid Edoardo och hans italienska kompis och det blev en tyst måltid.

Hursomhelst så hade det slutat regnat när vi kom ut igen. Det var meningen att vi skulle spela amerikansk fotboll och baseball men eftersom att det var blött så hade vi STS OLympics istället.

Vi började med lite “lära känna varandra-lekar”,typ, få en ballong från ett ställe till ett annat men den får bara röra två bröstkorgar, och suck n’ blow kort från varandras munnar, och föra en tennisboll från varandras haka och hals, ja, ni fattar?


På dom lekarna kom vi sist, men sen var det dags för tresure hunt där det gick bättre.
Mitt uppdrag var att hitta en fjäder, det var värt 200 poäng, det mesta man kunde få var 400 poäng, men då skulle man hitta en kanin eller ekorre. Vi hittade alla saker och gjorde man det och hade kläderna ut och in så fick man 250 poäng extra.
Vi vann hela tresure hunten.

Vi hittade på ett namn till vår grupp också, The BIMP’s.

Brandons Innocent Midget Pimps.
Dom andra grupperna hette USN och the Rabbits.
Störtlöjligt.

Hittills låg vi tvåa i STS Olympics.
Vi käkade middag och efteråt så tänkte jag att jag var tvungen att bryta upp låset på min väska, jag gick till rummet och tog det jag hade för att kunna lock picka upp låset.
Bit av kaka, som tur var är jag tillräckligt street smart för kunna veta hur man bryter upp ett lås.

I NY-väskan låg även mina badkläder som ledarna hade sagt till oss att ta med till nästa aktivitet som var synchronized swimming (konstsim).
Vi gick till badhuset, som låg på campuset(!) och ledarna visade en slags synchronized swimming som dom hade hittat på.
Sen var det dags för grupperna att göra sina egna synchronized swimming, alla utom några glädjedödare utan badkläder hoppade i vattnet.
Iskallt, mina nippels blev stenhårda och stod rakt ut. Anyway, vi hittade på ett par coola moves, som vi gjorde och vi knäckte alla de andra grupperna, och vann och drog hem 2000 poäng och tog med det också ledningen i STS Olympics.
Eftersom det var så jävla kallt så ville jag bara dra till rummet och sova.
Jag letade i neccesären efter tandborsten, men var den där?
Nej.
Mysigt värre, jag köper en ny i New York imorgon, istället.

Dag 1; The journey begins...

Det man kanske redan innan jag börjar skriva bör veta är att jag kommer att bo och studera i Nebraska, USA i ett år men innan jag åker till min host family som jag ska bo hos, så ska först till en förberedelsekurs i New York, New York.

Jag vaknade klockan 5:30 och åkte iväg med pappa för att hämta upp mina mamma och mina resväskor som var hos henne. Jag hade två väskor varav en hade kodkombination och den andra hade ett lås.
Väskan med lås skulle jag ha under hela tiden i New York så att jag inte ens behövde öppna den andra försän jag kom till min host family, problemet var bara att jag inte visste var nyckeln till låste var.

I bilen på väg till Arlanda frågade mamma om det var något jag glömt och det var bara nyckeln till låset, jag hade i princip glömt hela väskan. Det var ett litet lås som jag säkert kunde bryta upp men jag var inte helt säker.

Vi kom till Arlanda och ställde oss i kö för att checka in väskorna. Vi såg flera som skulle åka med STS (organisationen som ordnar utbytesåren) eftersom att då skulle man ha på sig en röd t-shirt som det stod STS på och en svart/gul ryggsäck som det också stod STS på.

Det kom fram en stor blond man som skulle pricka av mig på en lista, han var min reselededare under New York. Jag var halvt orolig att jag inte skulle vara med eftersom att jag hade kommit med så sent till förberedelsekursen (typ 2 dagar innan).
Jag var med på listan i alla fall och vi kunde fortsätta med att checka in väskorna.

Efter det sa jag hej då till mina föräldrar, och jag gick innanför säkerhetskontrollen där var det tax-free som gällde och jag köpte en stor påse m&m's.

Sen boardade jag och min grupp (som bestod av knappt 20 personer varav två av dom var våra ledare) flygplanet som skulle åka till Heathrow, London.
På vägen dit fanns det inte mycket att göra så jag började snacka med en tjej eftersom att mamma typ ville att jag skulle snacka med folk.
Tjejen skulle åka till good ol' Texas, och när jag sa att jag inte hade fått någon host family men att jag nästan var säker på att jag skulle till Nebraska så tyckte hon att det var konstigt. Jag brydde mig inte så mycket utan tyckte att det skulle bli kul att åka till New York och litade på att STS skulle ordan allt i slutet av resan.

Vi landade i Heathrow klockan 11.00 (lokal tid) och hade typ en timme att röra oss omkring på flygplatsen med. Det verkade som om att alla hade brittiska pund utom jag och tre andra för alla gick och åt utom vi. Jag och dom tre killarna gick direkt till gaten och väntade, där hittade vi ett gäng norskor med röda STS t-shirtar, sen kom våra reseledare KM och Miranda och vi gick på planet.

Det första jag tittade efter på planet var tv.
Jag såg 1...2...3 monitorer i baksidan av säten, hoppades att det inte bara var för dom som satt längst fram, det var det inte, pewh, resan var räddad.
Jag fick dock sitta i mitten i mitten, men, vem fan bryr sig. Jag följde säkerhetsskiten och så fort dom sa att det var ok att se på film kollade jag utbudet och slog på Kung Fu Panda.

Sen kom det faktiskt schysst mat för att vara flygplansmat från Storbritannien.

Efter Kung Fu Panda såg jag Iron Man, den var helt okej, den var mest rolig och hans dräkt var cool men Kung Fu Panda spöade skiten ur Iron Man, men det var mest animationen och Jack Blacks förtjänst. Mot slutet såg lite tv-serier också...

Planet skulle landa 16.20 (lokal tid) men vi landade ungefär klockan 17.40, ja, då var klockan kanske 23 i Sverige, och jag hade sovit 3 timmar den natten, jag var altså ganska trött, jaja, vi fick stå i en kö i en halv timme för att få komma in i landet. Allt hade hittils gått väldigt smooth, (lent/som smort/som på räls, för er som inte förstår engelska)

Jag plockade upp mina väskor och gick ut från flygplatsen, där var alla som skulle åka på STS förberedelsekurs, ungefär 50 personer varav 8 var norskor, 5 holländare, 7 finländare (bara tjejer), 2 italienare (killar), 3 tyskar (tjejer) 3 danskar (tjejer) och 3 från Schweiz, där var också våra 2 andra nya ledare.

Alla satte sig i en buss som var förberedd bara till oss.
Anyway, vi åkte till Bronx där vi skulle bo på ett kadettcollege som heter SUNY Maritime.

KM, (en av ledarna som jag mött på Arlanda) sa att vi skulle få mat på colleget i cafeterian.

Jag fick stenhård potatismos som dom inte hade skalat potatisen på, och pork chops med parmesanost och något grönnt på, jag tror jag tog äggröra också, inget av det var någon höjdare direkt men jag tänkte; Wellcome to america boy.

Jag slog mig ner vid ett gäng grabbhalvor som alla var svenskar, det var fort farande spänt bland alla men det var en kille där som var asrolig, som jag blev bättre kompis med sen.

Efter maten skulle alla få rumsnycklar, alla skulle dela rum med någon annan. jag tog min nyckel och begav mig till rummet, jag brydde mig inte vem jag fick dela rum med, jag ville barra sova.

Jag knackade på och en av de två italienarna öppnade vi skakade hand.
Hi, my name is Fred.
My name is a, Edoardo. AND I WANT TO DRINK YOUR BLOOD.

Nej, det där sista sa han inte, men det lät som om att han skulle kunnat ha sagt så...

Jag hade ännu inte hittat nyckeln till New York-väskan där necessären låg i, så jag sket i att borsta tänderna...
Mysigt värre.