Dag 269; The best days of our lives

Ahh... Nu har jag sett klart på The Dark Knight. Det är lätt en av dom bästa filmerna som skapats av människan. Den har allt, den sista halvtimmen är bättre än livet, och av den absolut sista scenen började jag darra och fick gåshud.
Jag kommer ihåg när jag såg den sist vilket var för drygt fem månader sen med pappa och Petter, och jag fick gåshud då också. Musiken i slutet är helt underbar. Den är hög med dova trummor och slutrepliken summerar menigen med livet för dom flesta skulle jag anta. Musiken är som från vissa delar av Pirates of the Caribbean med dova trummor i snabb krigstakt och stråkinstrument. Ahh... Perfekt.
En annan mycket bra scen är i tunneln då all musik bara tystnar, så är det under Batman Begins också, man behöver inte lyssna, det är tillräckligt dramatiskt och underhållande på samma gång. Batmans motorcykel är grymt cool och i tunneln är det två barn i en bil som låtsasskjuta med händerna. Tillslut exploderar en bit bort där dom skjuter och sekunder senare åker Batman förbi på sin kickass BatCycle (eller vad den kan heta), och därmed har vi inläggets rubrik.

Jag har bestämt att jag kommer söka till Kulturama som mitt förstahandsval.
Jag älskar film.
Helst av allt skulle jag vilja göra musikvideor med "Larger than Life"känsla, men jag vill veta hur man med rätt kombinationer av ljud och syn kan få fram känslor utan att behöva visa
bilder på lik med sorglig musik eller visa hundvalpar och kattungar med myspys musik...

Jag vill se filmen igen men på Blu-Ray som jag antar borde ha ingått i köpet av PS3 där hemma. På Sears visade dom The Incredible Hulk på Blu-Ray och jag fattar inte...
Alla spelare har sjukt bra bild, men på vissa så rör sig allt helt knäppt, som i en dålig TV-serie eller nåt. Grr.

What else then..?
Oh!
Jag läste på facebook att den första tjejen som snackade med mig under New York-resan hade problem med sin värdsfamilj (suprise!, som skulle mamma tycka) för hon hade sagt att hon inte ville bo hos dom längre. Jag har för mig att hon också redan innan hon kom till USA hade bytt stat för att det var för lantligt eller nåt i den stilen.
Så hon hade typ en timme till New York med bil istället för sju som jag har, med plan.
För fem månader sen på Arlanda var hon överlycklig. Men nu skyllde hon allt på STS för dom hade sagt att allt var hennes fel för att hon inte ville bo där...
Aja, jag kan ju lika gärna skvallra gärnet om en person jag spenderat åtta dagar med, så jag kan meddela att just nu bor hon hos en dam i 50+åldern. Det finns ett antingen/eller-ord för såna människor. Problembarn.

Själv går här bara bra. Jag hade ont i huvudet och frågade Larry vilket piller jag kunde ta.
-Well, I dunno what you're allowed to take, you can ask MOM what you can take.
...Jag hoppades att ni fattade att han kallade Mary för min mamma... 'Cuz I was like; Say WHAT?!, men rättade inte honom. Det kanske bara är en gammal vana efter att ha barn i 30-årsåldern att kalla folk för deras mammor eller så är jag en i familjen...
Det känns konstigt eftersom att jag saknar och älskar min familj så mycket och jag kan/kommer aldrig ersätta dom.

Jaja, jag tog mitt piller och det känns bättre nu.
Och apropå medicin så är nästan aldrig någon sjuk här i mer än en dag. I min gamla skola kunde folk vara borta i en vecka och ingen brydde sig, här tror jag att ingen vill ligga efter, men det förklarar inte hur folk blir friska så snabbt? Finns det bättre medicin i Amerika?
Eller vågar man inte ta mer än nödvändig dos i Sverige, så man låter det läka naturligt och på det viset vara hemma mer?

Peace out!

Dagens Alla Barnen;


Alla barnen applåderade åt trollkarlen
utom Susanne
för det var hon som försvann