Dag 29; Football Game

Till att börja med ska jag säga att så här länge har jag inte varit borta från mina föräldrar.
Jag saknar dom, väldigt mycket. Det är en svår känsla att beskriva. Jag vill träffa dom, men ändå inte. För om jag gör det, och sen lämnar dom igen kommer jag längta mig till döds. Och jag har sett fram emot att bo i USA sen ett år tillbaka.
Det bästa jag kan säga är att allt hittills har gått bra och jag är lyckligt lottad att jag bor på ett säkert ställe.

Idag var det min första Amerikanska football match som jag ser live. Och den spelas av mina kompisar.

När jag och Sid kom till skolan hade alla på sig sina blåa jerseys på sig. Vi ville förstås inte vara sämre så vi gick till våra gymlockers och satte på oss dom.
Mitt nummer är 16 och Sids är 11.
På hemmamatcher har vi blå yersey, och vit borta.

Jag valde nummer 16 dels för jag är så gammal och för att 16 har 6 i sig som är mitt lyckotal.
Det har blivit det sen jag vann en stor Toblerone på Skansen, med nummret 6 på brickan. Om jag inte minns fel så var jag sex år gammal...
Det är lika bra att erkänna att jag också brukar räkna till 6 innan jag gör vissa saker också. Jag gör det tyst i huvudet och det är inget jag måste göra, men det är bara nåt jag gör.
Nu vet ni min stora hemlighet till framgång.

Daniel hade dagen innan på practice sagt till alla, när vi blev informerade om vad i skulle ha på oss för färg på jerseyn.
-Let's all have the yerseys in school tomorrow too, sa han ironiskt...
Alla skrattade och tyckte det var löjligt. Jag förstod inte när alla hade på sig dom ändå i skolan, men dom ville väl skryta om att dom spelade...

På power tech frågade en kille som heter Michael om jag och Sid ville gå ut och äta med han och några andra imorgon (lördag). Jag sa ja, och han och Nick skulle hämta oss innan matchen den här dagen och äta på Village inn, som typ är "the local bar".

Dagen fortsatte tills vi blev hämtade av Nick, han körde oss till the village inn.
Jag köpte en bacon cheese burger som var rätt god.
-Well, this is the best you can do in Allen Nebraska, sa Nick ironiskt och skrattade. Han har bott i Houston, Texas, men flyttade till Nebraska med sin pappa. Dom frågade var jag kom ifrån och hur många som bodde där. Jag sa att jag kom från Stockholm och att det var huvudsaden med två miljoner invånare.
-Wow, that's alot, sa dom. Ja, man är väl lite stolt från var man kommer.

Sen åkte vi ner till omklädningsrummen och satte på oss våra pads. Vi hade blåa byxor till den blåa yerseyn, det kändes som om att vi skulle ut i krig, ju mer perfekt man klädde sig, desto bättre förberedd var man.
Alla är väldigt noga med vilka slags kläder man ska ha, om någon sabbar är allt tydligen förstört, om någon hade haft dom gula byxorna hade nån säkert blivit arg.

Vi gick in till matsalen som är världens minsta rum, btw.
En kille var i gymmet intill och hade sjukt hög musik på, alla andra satt i matsalen tysta.
Mellan varje låt var det ett tyst mellanrum. Väldigt tyst.
Ingen pratade, och jag såg att vissa såg rädda ut...det var en häftig upplevelse. Vi hade tränat bara för den här dagen och om nåt gick fel skulle det räknas som förgäves.

Mr. Loufe sa något som ingen tyckte var så viktigt, det var typ team spirit. Mr. Bathke gick igenom taktiker och så.
Mr. Uldrich gick igenom att vi hade tränat så mycket för det här och att vi skulle ha kul när vi spelade.

Sen vi gjorde "one two three TEAM!", och gick ner till fältet i rader och i takt.

Där var alla föräldrarna för det var parent meeting for boys. (Könsdiskriminering).
Skolorkestern, med alla töntarna, var där och förberedde sig.
Vi har cheerleaders, men när vi spelar bortamatcher och dom följer med så skäms laget. Ja, jag ska inte gå in på detaljer för att bli mer taskig.
Volley balltjejerna är dom snygga i vår skola i alla fall...

På fältet övade vi lite med att kasta bollar, och jag har lärt mig att få rätta spinnen på bollen nu.

När klockan blev lagom så ställde vi upp oss i uppvärmningsleden och gjorde det vi skulle.
Vi teamade (One, two, three, TEAM) igen och sprang till Mr. Uldrich i ena änden av fältet.
Bla bla bla, let's take a knee, sa han, WTF!?!?!

Alla gick ner på knä med huvudet ner mot marken, stängde ögonen och det blev tyst...i en minut.
Aha, dom ber, fattade jag direkt. Jag ville inte vara ett ass och stå upp för jag inte tror på gud, så jag gjorde som dom andra.
Vi teamade en gång till och ställde oss på rad längs med kanten av fältet. Vi vände oss och några la handen på hjärtat. Ännu en gång fattade jag. Aha, dom hissar flaggan.

Jag tittade dit och hörde orkestern som började spela en dålig, oövad verision av USAs nationalsång.
Det var helt tyst tills den var slut. då laget sa-, YEAH, LET'S GO BOY'S!!!, vi teamade igen och seniorerna ställde sig i sina positioner.
Det var kickoff, och det gick bra. Tills vi förlorade.
För det gjorde vi. Det kändes lite trisst, men Life's a bitch. Get over it.
Sid fick spela och han gjorde en touchdown. Han är grymt snabb och aktar sig för tacklingar.

Vi gick hem i förnedring.
Nja. Så alvarligt var det inte.
Vi fick skjus hem av en kille som heter Eric. Han kör oss hem efter varje practice.

Vi var hemma ett litet tag tills Mary frågade om vi ville till village inn igen, för att det brukade dom andra göra, en gång innan och en gånge efter. Vi åkte upp dit men den här gången köpte jag ett trepack Reese's Peanut Buttercup och ett paket Juicy Fruit. Vi var där ett litet tag, men blev sen hemkörda av en kille som heter Brandyn. Han spelade ikväll och vi går på power tech och physics tillsammans.

Dagens Bild;