Dag 184: Track Meet 1

Dagen D.
The D-Day.

Allt jag hade tränat för skulle upp till bevis. *Gulp*

Sanningen var att jag var faktiskt inte ett dugg nervös, man kunde säkert tro att jag rökt opium eller nåt annat spännande. Min inriktning var att jag kommer att komma sist, men jag gör mitt bästa.
Vi åkte från skolan efter innan lunch och vi käkade medhavd mat på bussen. Jag tror jag aldrig har haft en så tung väska på en utflykt. Det mesta var dryck som kanske vägde ett kilo, sen hade jag två bologna (now that's bologna)mackor med gummiost och senap, rice crispy treat, två twinkies (som jag gav bort för att det är inte alls så gott) och jordnötssmör mellan två kex. Yummy!

Jag kommer att köpa hem så jävla mycket smått och gott!

Anyhow...
Vi landade i Wayne och jösses vad våra armar var trötta!
HAHAHA. Vi tog ju skolbussen för fanken!
(Skämtet ovan kommer jag dock att använda på Arlanda då jag träffar familjen...)
Inga skämt längre...
Vi gick in i den relativt stora spring-arenan. Tänk dig en dubbelt så stor gymnastiksal så är det ungefär lika stort skulle jag tro.

Det första eventet var höjdhopp. Vi slog skolrekord i det. yey.

Bla bla. Döda tid.
Gick omkring och såg på folk när dom gjorde sina grejer. Pratade med folk. Var trött och kissnödig.
800-metersloppet som jag skulle springa var mot slutet som för övrigt var runt klockan 21.00.

Jag försökte att kissa när jag inte pallade vara kissnödig längre. Jag tänkte ett tag att jag kunde vara det för att jag kunde kanske prestera bättre då eller nåt (?).
Jag gillar dock inte allmänna toaletter så... tja... Det kom inget.

Jag hade ätit/druckit upp det mesta av min matsäck och snart var det min tur. Jag var inte nervös alls. Hade det varit ett år sen hade jag vägrat att göra något i det här slaget, but people change.
Dom som skulle springa two mile-loppet (två personer) sa att dom var extremt nervösa. Jag fattade inte hur man kan vara det... Det är ju bara att springa allt man har liksom.

Jag hade blivit tillsagd av kompisar att om man gick så blev man utskrattad, så jag satsade på att inte göra som jag brukar under track practice. Höhömm.

Det var min tur nu. Jag och en annan kille skulle springa 800, men inte tillsammans.
Jag fick mitt nummer och dom sa vilket "heat" jag skulle springa i. Jag fattade inte.
Anyway, jag tog reda på det och bla bla, *magi* så står jag på banan.

Jag väntade noga på skottet så att jag inte hoppade.
*BAM* BAM* BAM*
...Närå, gubben sköt bara ett skott, men hade det inte varit coolt om han hade skjutit tre?
Jag var längst ut på banan för jag hade nummer 8. Därför hade jag kortast att springa också. Hehe, jag vet att det inte är så.
Första varvet känndes bra.
Andra varvet också.
Tredje varvet tappade jag några platser och joggade inpå det fjärde.
Fjärde varvet ville jag gå, men gjorde inte det. "Can't walk... Can't walk", tänkte jag (och ja, jag tänker på engelska nu, det tog ett tag...) Jag trodde att jag låg näst sist.
Femte varvet blev jag omsprungen precis mot slutet. Grr. Jag var kom dock inte sist. Det var en tjock kille som jag hade sett innan vi börjat racet som jag tänkte , "You... I'm gonna beat you".
3.00 minuter sprang jag 800 meter på. 16 sekuder bättre än första gången.
Framgång, men ändå inte riktigt bra.
Är 800 meter på tre minuter något man kan skriva på sitt CV? lol.

Jag och Daniel gick omkring och staden osäker medan de sista tävlingarna pågick.
Jag mådde bra och det var skönt att att det var över. Min Powerade hade blivit ljummen vilket gjorde mig ledsen, jag ville verkligen att den skulle vara kall, men man kan ju inte få allt i livet.
Finns "ljummet" i engelska språket "cold, but still warm...", det är ju som "lagom", det finns ju inte heller... Puckon. Hittade typ inte William Shakespear på en massa ord? Någon borde vara smart nog att mynta "lagom" i det engelska språket.

Jaja.
Hoppas du fick nåt att läsa på morgonkvisten eller när du kollar bloggen...

Dagens låt;

Free Bird, Lynyrd Skynyrd